Guldkorn från Arkivet.
I Nationalmuseums arkiv finns veritabla skatter för den som är intresserad av form- och designhistoria. Gertrud Nord, arkivarie, berättar om möten med forskaren och författaren Elisabet Stavenow-Hidemark, och om Elsa Gullberg, föremålet för hennes efterforskningar.
I Nationalmuseums arkivmagasin har man då och då under de gångna åren stött på en vithårig dam utrustad med kamera, penna och kaffetermos. Det är Elisabet Stavenow-Hidemark som metodiskt bläddrat igenom arkiverade pärmar med möbeltyger och mattprover från Elsa Gullbergs produktion. Elisabeth är docent i konstvetenskap och har ett förflutet som chef för Nordiska Museets avdelningar för textil och möbler. Besöken i magasinet har ingått i förarbetet till ”Elsa Gullberg – ett liv i textil”. Boken om textilkonstnärinnan Elsa Gullberg, eldsjäl och pionjär inom svensk konst- och industridesign, som nu getts ut på Appell förlag.
Sommaren 2019 avslutades arbetet med boken om Elsa Gullberg, eller ”Tant Elsa”, som Elisabeth kallar henne. Gullberg var en vän till familjen och gäst vid de många fester för konstnärer, museifolk och arkitekter som hölls i det Stavenowska hemmet. Elisabeth lärde känna Elsas barn och de träffades därmed regelbundet under många år. När Elisabeth anställdes på Nordiska Museet hälsade Elsa på, bjöd på lunch och hörde sig för om det nya arbetet. Under Gullbergs sista aktiva period, då hon flyttat ut till Vaxholm och arbetade med formgivning av mattor, gjorde Elisabet besök och passade i sin tur på att intervjua Elsa för att samla material till sin bok.
Elsa Gullberg (1886-1984) studerade på Tekniska skolan i Stockholm och arbetade tidigt åt Föreningen för Svensk Hemslöjd. Som medhjälpare i fältarbeten med inventeringar av allmogetextil fick hon en bred men djup kunskap om färger, mönster och vävteknik. Som stipendiat gjorde Elsa två långa studieresor i Europa och besökte år 1913 Tyskland där hon kom i kontakt med Deutscher Werkbund och Dresdner Werkstätte i Hellerau. Hon påverkades starkt av de radikala socialestetiska idéerna om att skapa industriellt framställda varor av samma kvalitet som hantverksmässigt tillverkade. År 1917 valdes hon som enda kvinna in i Svenska Slöjdföreningens styrelse och fick här en möjlighet att omsätta idéerna i praktiken. Gullberg utsågs till chef för Förmedlingsbyrån, Slöjdföreningens verktyg för en ”vackrare vardagsvara” till folket. Tillsammans med Erik Wettergren förmedlade hon Edward Hald till Rörstrands porslinsfabrik, Wilhelm Kåge till Gustavsbergs porslinsfabrik, Edvin Ollers till Kosta glasbruk och Arthur Percy till Gefle porslinsfabrik. Till Kåbergs tapetfabrik förmedlade hon Carl Malmsten, Gunnar Asplund och Uno Åhrén för att göra mönster. Gullberg formgav samtidigt egna textilier och möbler och år 1927 tog hon det avgörande steget och grundade Sveriges första moderna inredningsföretag "Elsa Gullbergs Textil och Inredningar AB". Fem år senare, 1932 öppnades en butik på Hamngatan. Ett stenkast längre bort i NK-byggnaden huserade Astrid Sampe som chef för NK:s textilkammare. De två formgivargiganterna var inte goda vänner och konkurrensen var enligt Elisabeth benhård.
Andra aktörer på samma marknad var Estrid Erikssons firma Svenskt Tenn, Carl Malmstens möbelfirma och syskonen Jobs tygtryck i Leksand.
Textila formskatter
I Nationalmuseums arkiv finns Gullberg, Sampe och Jobs representerade med var sitt omfattande arkiv. Elsa Gullbergs textilprover skänktes av hennes dotter Elsa-Maria Gullberg men inredningsföretagets arkiv förvaras av Riksarkivet. Arkivet från NK:s textilkammare överlämnade Astrid Sampe själv till museet och även det materialet har varit föremål för intensiv forskning under de gångna åren.
//Gertrud Nord, arkivarie vid Nationalmuseum