Järngallusbläck var det vanligast förekommande bläcket från medeltiden och fram till sekelskiftet 1900. Det användes både till att skriva och teckna med.
”En teckning utförd med penna och brunt bläck.” Den beskrivningen passar in på ett stort antal av museets teckningar. De finns bland de italienska renässansteckningarna, bland Rembrandts, Rubens och fransmannen Claude Lorrains verk. Även den svenske 1700-talskonstnären Johan Tobias Sergel har efterlämnat många bläckteckningar. Det är snarare svårt att hitta en konstnär som inte använde järngallusbläck, vilket var det vanligast förekommande bläcket från medeltiden fram till ca 1900.
Järngallusbläcket var lätt och billigt att tillverka och användes både för att skriva och teckna med. Traditionellt framställdes det från galläpplen och järnvitriol.
Galläpplen är små runda utväxter som bildas på ekträd som ett försvar mot en skadeinsekt, gallstekeln, och de innehåller höga halter av garvsyror. Järnvitriol är ett äldre namn för järnsulfat och det är ett naturligt förkommande mineral som har varit känt sedan antiken. Dessutom tillsattes ett bindemedel, gummi arabicum, för att bläcket skulle få att en jämn konsistens. Gummi arabicum är växtsaften från ett Acacia träd och har ingen släktskap med naturgummi.

Johan Tobias Sergel, Sergel och Anna Rella med sonen Gustav, 1793. Penna och bläck, lavering, på papper
Det färdiga bläcket var svart men med tiden förändrades färgen till brun. Teckningen ovan av Sergel beskrivs idag som penna och brunt bläck samt lavering i grått. Men Sergel doppade sin penna i svart bläck och det han såg när han betraktade sin färdiga teckning var annorlunda mot vad vi ser idag. Att den grå laveringen inte blivit brun beror att den är gjord med ett kolpigmentbläck (=tusch) som är mer beständigt än järngallusbläck.

Dante Gabriel Rossetti, Porträtt av Annie Miller, ca 1860. Penna och pensel, svart bläck och täckvitt på papper.
När Daniel Rossetti tecknade porträttet av Annie Miller, ovan, använde han tusch och den yttersta spetsen av penseln för att skapa tunna svarta linjer.
I arkiv och museer har järngallusbläcket ett dåligt rykte och är ett stort problem. Det är inte ovanligt att se skador som har uppkommit för att bläcket har blivit frätande och missfärgat papperet. I värsta fall går det hål och bitar av papperet faller bort.

Claude Lorrain, Tre stående figurer. Ingår i "sena skissboken", Penna och brunt bläck på papper