Rödkrita är ett av de äldsta materialen som har använts för att teckna. Den består av hematit, ett rött järnhaltigt mineral, och lera och förekommer i naturen.
Rödkritan kan användas direkt, utan någon egentlig bearbetning. Konstnären behöver bara spetsa till en lagom stor bit med en kniv. Kritans röda ton varierar från varmt röd-orange till kallt röd-violett beroende på sammansättningen av leror och mineral.
Naturligt förkommande är förutom rödkrita även vit krita och svartkrita samt olika nyanser av gult, brunt och grönt.
Rödkrita ger inte samma möjligheter till varierade tonskala som svartkrita. Men den är hårdare och det går att teckna med tunna distinkta linjer. Genom att fukta kritan kan man få en mörkare mer täckande linje och det går också att sprida den med en stomp eller med fingret och få en ljusare ton. En annan möjlighet är att lavera, det vill säga tillsätta vatten och måla med pensel.
Ursprungligen fanns det fyndigheter av krita på flera platser i Europa, men i slutet av 1700-talet hade det blivit svårt att få tag i rödkrita av bra kvalitet och den ersattes av syntetisk (tillverkad) krita.
Rembrandt Harmensz. van Rijn, Sittande gammal man, utförd ca 1630. Röd och svart krita på papper.
Lägg märke till hur linjerna varierar i teckningen ovan, en del är tydliga med mycket färg andra är ljusa och breda. I skuggpartierna täcks större områden av papperet med krita och i håret kan man se att Rembrandt dragit några enstaka streck med svartkrita.