Överintendent Susanna Pettersson resonerar kring kulturens och museernas roll i utvecklingen mot ett hållbart samhälle.
Hållbarhet är på allas läppar. När vi sorterar sopor och när vi återvinner, när vi köper nya kläder eller avstår från det, när vi drömmer om resor i en värld post corona eller när vi väljer elbolag... Företag och organisationer investerar i nya och mer miljövänliga lösningar. Politiker fattar viktiga beslut för en hållbar framtid. Agenda 2030 definierar de globala målen för en hållbar utveckling. Men även kultursektorn och museibranschen bidrar till hållbarhet inom flera områden.
FN:s Agenda 2030 omfattar 17 integrerade områden som alla bidrar till hållbar utveckling utifrån olika dimensioner: miljömässig hållbarhet, social hållbarhet och ekonomisk hållbarhet. Sverige vill vara ledande i genomförandet av agendan. Rutor i glada färger illustrerar områden som god hälsa och välbefinnande, fredliga och inkluderande samhällen, god utbildning för alla, jämställdhet samt hållbara städer och samhällen – bara för att ta några exempel. Det som inte nämns med ett enda ord är kultur.
Generalsekreterare Anna-Karin Johansson från Svenska Unescorådet säger att trots att kulturmål i sig inte finns med i Agenda 2030, kommer kulturen in i bilden inom nästan alla områden. Agendans kulturindikatorer mäter miljö och resiliens, inkludering och delaktighet, kunskap och förmågor samt välstånd och försörjning. Det gäller hållbar hantering av kulturarv, tillgång till kultur, offentlig finansiering av kultur och jobbtillfällen med mera. Och det vet vi: kulturen påverkar nästan allt vi gör. Tänk på kommunikation mellan människor, våra värderingar eller konkreta åtgärder som hur vi till exempel bygger nya stadsdelar eller hus. Hur vi använder kultur i läroplaner och tillgängliggör det som skapar vår identitet.
Museer runt om i världen jobbar intensivt med hållbarhet. Några utser eller anställer sustainability officers, personer med särskilt ansvar för hållbarhet, några producerar sin egen el med solpaneler, några investerar i bättre och mer miljövänliga infrastrukturer. Men hur mycket vet vi om det? Och vilka är de vanligaste frågorna? Temat hållbarhet är högaktuellt men inte nytt. Museerna började redan tidigt på 2000-talet att definiera hållbara sätt att arbeta. Verktyg och modeller skapades för att museerna skulle kunna utveckla mer hållbara rutiner och utöka valmöjligheterna för till exempel el, kyla, värme och vatten. Museernas verksamhet är lokalintensiv och därför måste man också vara medveten om konsekvenserna. Sänker man värmenivån med en grad kan effekten på årsbasis bli betydande.
Men mycket har hänt sedan dess: museerna har utformat riktlinjer för sitt miljöarbete, skapat effektiva uppföljnings- och utvärderingsmetoder, redovisningar och mätsystem. Kampanjer, poddar, publikationer inspirerar till att höja ambitionsnivån. Bra exempel delas mellan kollegor nationellt och internationellt. Utbildning av personalen är en viktig del av detta. Sveriges Museer har till exempel tagit fram en utbildning för alla intresserade bland medlemsmuseerna och dessutom arrangerar många museer interna utbildningar precis som vi har gjort på Nationalmuseum. Men det finns fortfarande mycket kvar att göra.
Hållbarhet är nämligen med i allt man gör. Nationalmuseum använder sina rika samlingar som utgångspunkt för de flesta egna utställningsprojekten och de större utställningarna produceras för att kunna visas på flera olika platser. När en utställning planeras tittar man på hållbara materiallösningar och återbruk av scenografi. Museerna utvecklar också nya sätt att minska antalet resor med hjälp av digitala kurirer. Planeringsmöten har flyttats till digitala mötesrum, vilket även kommer att fortsätta efter pandemin. Hållbarhet syns även i museibutikernas urval och restaurangernas menyer. Kort sagt; mycket är på gång och det är viktigt att vi lär oss att berätta mer om allt som sker bakom kulisserna.
De vanligaste frågorna som gäller museer och kultursektorn har att göra med förvärv och utställningsproduktion. Man kan tycka att de stora samlingarna redan är tillräckliga. Man behöver inte fortsätta samla. Eller att där redan finns så många utställningar i världen, skulle det kanske räcka med färre? Frågorna är stora och svaren samtidigt filosofiska och konkreta. Att samla är att bygga ett kulturarv för våra nuvarande men också kommande generationer, det kan vi inte pausa eller avsluta. Den traditionen är lika gammal som mänskligheten. Att visa samlingar och utställningar, på plats och digitalt, att forska och publicera, är att tillgängliggöra kulturarvet. Och det är vårt uppdrag.
Pratar vi om hållbarhet och museer kan vi lista dessa viktiga punkter för branschen:
- planera
- implementera
- följa upp
- lära av misstag
- utveckla
- berätta vad som har gjorts
Det är enkla och konkreta steg. Hållbarheten måste vara en del av den rutinmässiga planeringen, precis som när vi upphandlar eller jämför priser. Vi måste vara konsekventa med våra åtgärder, med andra ord walk the talk – gör som du säger. Vad än vi gör måste vi kunna berätta om det. Annars vet ingen hur mycket energi vi har sparat, att vi återbrukar, jobbar med digitala kurirer och kör med elbil. Jag kan också personligen lova att blir det ett rutinmöte i ett annat land eller stad, får det nog räcka med Teams eller Zoom.
Texten är baserad på Nationalmuseums temadiskussion Hållbarhet – vad är det? den 21 april 2021.
//Susanna Pettersson, Överintendent Nationalmuseum