Den internationellt uppmärksammade fotografen Denise Grünstein har gått bort. Genom bildsviten 1866, fotograferad i ett tomt Nationalmuseum, skildrade hon sin fascination inför det tömda museets undersköna och samtidigt skrämmande atmosfär. Tidigare chefen för samlingarna, Magnus Olausson, minns henne och arbetet med projektet.
Denise Grünstein har, som redan meddelats gått bort efter en längre tids sjukdom, endast 72 år gammal. Hon var född i Helsingfors, men verksam i Sverige under hela sitt liv. Grünstein hörde sedan mer än fyra decennier till våra främsta fotografer med internationellt renommé. Hon utvecklade en experimentell stil med självbiografiskt innehåll, som gjorde henne nära befryndad med strömningar inom samtidskonsten.
Hennes första kontakt med Nationalmuseum var i rollen som porträttör. Grünstein var knappast porträttfotograf i traditionell mening även om hon hade fångat många kända ansikten bland annat i Månadsjournalen och Elle. Hon kom därför till och med att kallas för ”folkhemmets Annie Leibowitz”, ett epitet som hon nog kände sig lite smickrad av. Ett gemensamt drag för porträtten är att de prominenta personerna aldrig är framställda i sin yrkesroll. Det krävde i gengäld att porträtten arrangerades, en metod med ursprung i reklamens värld. Detta finner man exempel på i hedersporträttet av Inga-Britt Ahlenius utfört år 2008 för Statens porträttsamling. Ingen som ser modellen konstfullt draperad i en mönstrad mantel, placerad i ett vildvuxet sommarlandskap på Lidingö skulle kunna räkna ut att detta var chefen för FN:s internrevision.
Bildsviten 1866
Magnus Olausson, tidigare chef för Samlingarna och föreståndare för Statens porträttsamling, blickar tillbaka på arbetet med bildsviten 1866.
"I början av år 2014 diskuterade jag med Denise Grünstein om att göra en porträttutställning. Hon var aldrig särskilt tänd på den idén, eftersom porträtt för henne var ett avslutat kapitel. I stället förde jag spontant på tal om hon ville göra ett konstprojekt av Nationalmuseibyggnaden, som vid samma tid tömts på all lös inredning inför ombyggnaden. Precis en vecka innan entreprenören fick tillträde flyttade i stället Grünstein in med sitt team i det öde museet. Resultatet blev sviten 1866. Namnet syftade på museets invigningsår. Grünsteins konstprojekt handlade dock inte om Nationalmuseum, utan blev istället en iscensättning av hennes egen bildvärld. Hon konfronterade de tomma museirummen med sina egna idéer. Det ger samtidigt en komplex bild av vad ett museum är och kan vara. Resultatet kunde ses i utställningen Denise Grünstein - En face, som visades i Nationalmuseums tillfälliga lokaler i Konstakademin våren 2015.
Efter återinflytten har ett urval av dessa bilder fått en plats i museets restaurang. Nu när Denise Grünstein tyvärr ryckts bort alldeles för tidigt, är hon och hennes bildvärld ständigt närvarande genom sviten 1866 i Nationalmuseum."
Se ett urval av bilderna i 1866
Denise Günstein, 1866
Under renoveringen av Nationalmuseum genomförde fotografen Denise Grünstein projektet 1866 som skildrar hennes fascination inför det tömda museets både undersköna och skrämmande atmosfär.