Guldkorn från Arkivet
Nyligen fick Nationalmuseums arkiv besök av en spansk forskare som kartlägger Pablo Picassos verk Guernicas (1937) utställningshistoria. I beställningen till arkivet fanns två för museet ovanliga inslag. Det är två PM från Utrikesdepartementets Politiska avdelning. Frågan om museernas självständiga ställning gentemot det politiska styret aktualiserades plötsligt i de sextio år gamla dokumenten som gömt sig bakom en hemligstämpel i arkivet.
Dokumenten, vars sekretess sedan länge gått ut, skickades till Nationalmuseums dåvarande överintendent Otte Sköld för kännedom hösten 1956. I PM:en beskriver Kabinettssekreterare Leif Belfrage att han vid två tillfällen under hösten fått besök av den spanske ambassadören som beklagar det han uppfattar som negativ propaganda mot den spanska regimen.
Anledningen till uppståndelsen är Picassos muralmålning Guernica som ställs ut i Exercishallen, det blivande Moderna Museet, på Skeppsholmen. ”Vår tids största och mest betydande propagandaaffisch mot krigets meningslöshet och grymma barbari.” skriver Otte Sköld i utställningskatalogen som får nummer 1 i Moderna Museets katalogserie. Verket hade redan visats i Sverige, på Liljevalchs Konsthall år 1937. Det var bara ett år efter massakern i den Baskiska byn Guernica, men då väckte målningen inte mycket uppmärksamhet. Den här gången skulle det bli annorlunda.
Klagomålen från den spanske ambassadören gäller att ambassadören själv blivit inbjuden av Nationalmuseum till visning av en film med kommunistisk tendens som handlade om det spanska inbördeskriget. Vidare innehöll utställningskatalogen ett urval internationella pressklipp från tiden för inbördeskriget och även dessa förmedlade en kritisk inställning till den spanska regimen.
Ambassadören säger att han länge tvekat att skicka utställningskatalogen till Madrid men att inflytelserika spanska personer som sett utställningen nu bett honom framföra klagomålen. Belfrage svarar inledningsvis att Nationalmuseums ledning säkerligen inte haft några politiska syften vid utformningen av katalogen utan helt enkelt velat återge bakgrunden och atmosfären kring konstverkets tillkomst. Det är också det som anges i katalogens inledning.
Vid det andra besöket fortsätter ambassadören att beklaga sig och då fastslår Belfrage slutligen att museet arbetar helt självständigt och att regeringen självfallet inte kan lägga sig i hur museet arbetar. Ytterligare en person har undertecknat skrivelsen från UD och det är Harald Edelstam. Han tjänstgjorde då som byråchef på den Politiska avdelningen men skulle senare bli känd som Sveriges stridbare ambassadör i Chile under militärkuppen 1973.
Med detta i åtanke kan man läsa på regeringens hemsida om den nyligen föreslagna museilagen som innehåller en särskild bestämmelse om museernas självständiga ställning i förhållande till den politiska beslutsnivån.
Är du intresserad, läs mer om regeringens proposition om kulturarvspolitik med förslag till museilag. Proposition om kulturarvspolitik (1916/17:116)
Ladda ner PM:en som PDF (0,4 MB)
/Gertrud Nord, arkivarie vid Nationalmuseums arkiv