Romantiken – ett sätt att se

Utställning

Starka känslor och mystik. I den här utställningen kunde besökaren stiga in i en bildvärld som skrämmer, lockar och öppnar sig mot okända rum. Som förvandlar vardagen till poesi och lämnar plats för betraktaren att känna och tolka. Romantiken var en epok i konsthistorien som lämnat spår vi följer än idag.

För att kunna se videor på webbplatsen behöver du godkänna kakor för marknadsföring

Ändra dina kakor här

Utställningen Romantiken – ett sätt att se tog ett brett grepp om den period under 1800-talet som kallas för romantiken. Med den ville Nationalmuseum förklara vad romantiken innebar och hur den påverkade sin samtid. Vi ville också visa att romantiken inte alls begränsar sig till 1800-talet, utan att vi ännu i vår tid dagligen umgås med många av den tidens frågor och idéer.

En bildvärld som skrämmer och lockar, som öppnar sig mot okända rum i mörker, dimma och ljus. Men som också förvandlar bagateller till poesi. Som stimulerar sökande och längtan, som blottar medvetandets djup och som kalibrerar vår sensibilitet. En bildvärld där gränserna mellan konst, fantasi och verklighet närmar sig upplösning.

Romantiken var omvälvande på flera sätt, inte minst genom att bildkonsten bjöd in betraktaren att ta plats i konstverket för att uppleva det på långt friare villkor än tidigare. Fantasin och föreställningsförmågan blev utgångspunkten för en ny sorts bildupplevelse som kopplades till egna minnen och erfarenheter i stället för lärda skrifter. Gränsen mellan bild och verklighet var inte längre lika tydlig. Genom nya motivvärldar och ett mer verklighetsnära sätt att framställa natur och människor blev konsten tillgänglig för en större publik.

Victor Emil Janssen, Självporträtt, ca 1828. Olja på papper monterad på duk. Foto: bpk | Hamburger Kunsthalle | Elke Walford

Äldre målning föreställande ett stormande hav med ett förlist skepp i bakgrunden. Vågorna slår mot klippor i målningens framkant. På klipporna sitter en ung man och en lite hund. Mörka moln far fram. Mellan dem orange himmel.

Johan Christian Dahl, Morgonen efter stormen, 1819. Foto: Sibylle Forster / Bayerische Staatsgemäldesammlungen

Caspar David Friedrich, Korset vid Östersjön, 1815. Olja på duk. Privat ägo.

Knud Baade, Molnstudier 1/3, 1838. Foto: Nasjonalmuseet/Børre Høstland

Leif Engström, Spruce 1. Foto: Jessika Thörnqvist och Kim Ramberghaug.

Wilhelm Bendz, Konstnären Artist Georg Heinrich Crola i sin ateljé, 1832. Foto: Staatliche Museen zu Berlin, Nationalgalerie / Anders Kilger.

Lovisa Ringborg, Asylum, 2010. Foto: © Lovisa Ringborg

Peder Balke, Månbelyst vy över Stockholm. Foto: The Gundersen collection/ Morten Henden Aamot

Georg Friedrich Kersting, Ung kvinna syr i skenet av en lampa, 1823. Foto: Margarita Platis / Bayerische Staatsgemäldesammlungen.

Gustav Adolph Hennig, Läsande flicka, 1828. Foto: Museum of Fine Arts Leipzig | Punktum B. Kober

Caspar David Friedrich, Två män som betraktar månen. Foto: Privat samling.

Knud Baade, Dresden i solnedgång. Signerad 1838, olja på trä. Nationalmuseum.

John-E Franzén, Land’s End, 1981-82. Foto: Malmö Konstmuseum/Helene Toresdotter.

Marcus Larson, Storm på havet. Signerad 1857, olja på du. Nationalmuseumk

Friedrich von Amerling, Porträtt av hovskådespelaren Friedrich Reil (1773-1843). Signerad 1838, olja på duk. Nationalmuseum

Johann Erdmann Hummel, Granitkaret slipas, 1831. Foto: Staatliche Museen zu Berlin, Nationalgalerie/Jörg P. Anders.

Läs mer om Romantiken

Poeten Friedrich von Hardenberg (1772–1801), kallad Novalis, skrev i ett så kallat fragment som ofta citeras att ”Världen måste romantiseras. Så återfinner man den ursprungliga meningen. Genom att ge det låga en högre innebörd, det vanliga en hemlighetsfull lyster, det kända värdigheten av någon okänt, det ändliga ett oändligt sken, så romantiserar jag det.”

Utställningen visade konst som gör just detta, som får oss att se vår omvärld i alla dess delar och ur oväntade vinklar. Det kan vara svindlande höjder i mäktiga landskap, livshotande sjönöd på rasande hav eller täta skogar i hotande mörker. Men det kan också vara ett oansenligt ansikte som uttrycker något vi kan identifiera oss med men har svårt att klä i ord, eller den anspråkslösa skönheten i naturens skrymslen och vrår. Från det vackraste till det oansenligaste och från det mest komplicerade till något mycket enkelt. Kort sagt konst som ger betraktaren en känsla av att förstå världen, eller av att åtminstone vakna inför dess fascinerande komplexitet. Gemensamt för verken som visades i utställningen är att de rymmer sådana grepp som får betraktaren att se sin verklighet öppna sig mot perspektiv och mentala rum där föreställningsförmågan och känslorna tar vid.

Utställningen baserades delvis på ett forskningsprojekt som Nationalmuseum drivit de senaste åren, som har gått ut på att studera hur betraktaren tog plats i konstverket som medskapare under det tidiga 1800-talet. Vi har studerat olika slags grepp som konstnärer utvecklat för att låta betraktaren uppleva att han eller hon rör sig i bildens rum eller som är avsedda att stimulera till inkännande. Utgångspunkten har varit så kallad receptionsestetik, där man betraktar konstverket som något som måste realiseras av betraktaren och som inte har en enda given betydelse utan som får en individuell innebörd genom varje enskilt sådant möte.

I utställningen visades flera nyförvärv som Nationalmuseum gjort de senaste åren, tillsammans med nyckelverk inlånade framför allt från museer i Tyskland, Norge och Frankrike. Dessutom innehöll den samtidskonst för att visa hur romantiken lever kvar i konsten idag. Se konst av 1800-talskonstnärer som Peder Balke, Ernst Ferdinand Oehme, Caspar David Friedrich, Karl Friedrich Schinkel, Eugène Delacroix, Johan Christian Dahl, Marcus Larson och av ett stort antal samtidskonstnärer.

Alla samtidskonstnärerna

Tack

Tack till Dr. Herbert och Anne-Marie Lembcke Ad Infinitum Foundation och Nationalmuseums donatorgrupp.