Guldkorn från Svenska porträttarkivet
Det kan vara svårt att sätta ord på saknaden när en nära har gått bort. Att skapa eller betrakta ”skuggor” av den avlidna kan vara sätt att bearbeta förlusten. Idag gör vi det inte minst genom att se på fotografier. Förr kunde skuggkonsten, i form av silhuettporträtt, ge sorgen och saknaden konkret form. I samband med Alla helgons dag tittar vi närmare på några av silhuetterna som finns dokumenterade i Svenska porträttarkivet.
Svenska porträttarkivet, SPA, ingår i Nationalmuseums bildarkiv och innehåller register över omkring 100 000 porträtt varav 60 000 är avfotograferade. Dokumentationen inleddes 1916 och omfattar verk från både offentliga och privata samlingar. 1935 överlämnades arkivet till Nationalmuseum. Idag arbetar museet med digitalisering av det under drygt 100 år insamlade materialet. Bland de fotograferade porträtten är omkring ett par tusen silhuettporträtt, de flesta i privat ägo. Många av dessa skuggbilder är utförda i anslutning till de avbildades död. Flertalet av de avporträtterade är barn.
Skugga af en välartad och älskanswärd Gosse Johan Gustaf von Strokirch som föddes den 30 December 1796. och först genom sin död den 7. Augusti 1808. Gjorde Föräldrar och Lärare emot.
En skugga av en pojke, som 1808 lämnade sina nära för alltid. Trädet med bruten krona till höger om pojkens gestalt symboliserar livets alltför tidigt avbrutna gång. Kan vi finna ett mer träffande bildmedium som både visualiserar frånvaron och samtidigt uttrycker förlusten efter ett definitivt avslutat liv än just skuggbilder? Att skapa eller betrakta skuggor är ett sätt att bearbeta sorgen. Saknaden och förlusten kan inte alltid verbaliseras. Genom silhuettporträttet får däremot sorgen och saknaden en konkret form.
Vårda minnet av de döda
Bland de dokumenterade porträtten i Svenska porträttarkivet finns också en rad detaljrika silhuetter med mångfigurativa kompositioner. Ett ständigt återkommande motiv är grupporträtt som skildrar hur man vårdade sina minnen av och sörjde sina döda. Här vävs bildmediet och motivet på detta sätt helt samman.
Det första siluettporträttet
Den första konstnär som skapade ett silhuettporträtt var, enligt den antika romerska författaren Plinius d.ä., Kora från Sikyon, dotter till en krukmakare från Korinth. Hon tecknade av sin älskades profil direkt på den vägg där hans skugga gestaltades av ett tänt ljus. Just innan han begav sig på en resa önskade hon föreviga hans minnesbild. Hennes far fullbordade verket genom att med lera, direkt på den tecknade skuggan, forma en relief av sin dotters älskade. Berättelsen kom att förknippas med konstens, och särskild med porträttkonstens, ursprung. Ett porträtts funktion är alltid att ersätta en människa i dennas frånvaro. Men har döden tillräckligt med liv för en levande, fulländad och naturtrogen avbild? Knappast, den är snarare inte mer än en skugga.
Siluettkonstens guldålder
Silhuettkonstens guldålder inleddes vid 1700-talets slut, i takt med det återuppvaknande intresset för antiken. Upplysningstidens tro på att vetenskapen kan besitta en objektiv sanning bidrog också till konstformens popularitet. År 1775–1778 publicerade den schweiziske teologen och filosofen Johann Caspar Lavater ett banbrytande verk om fysionomin. Han knöt an till antikens syn på sambandet mellan människans natur och hennes utseende. Samtiden betraktade Lavaters slutsatser som vetenskap. Enligt Lavater kunde man avläsa en individs karaktär och natur speciellt väl med utgångspunkt från dennes profilbild. Men profilbilden visar bara den ena sida av den avbildade. Den andra sidan befinner sig, för oss betraktare, i en annan värld.
Ljuset som medskapare
Silhuetterna kunde framställas med hjälp av mekanisk apparatur där det fallande ljuset på ett plant underlag var medskapare. Att klippa ut eller måla profilbilder, oftast i svart på ett vitt underlag, var för övrigt en billig och snabb porträttgenre som var tillgänglig för många. Men silhuetter utfördes också i ädla material på konsthanverksföremål som bland annat smycken.
En utdöende konstform
Efterfrågan på silhuetter var fortsatt stor under 1800-talets första hälft, fram tills dess att fotografiet stegvis konkurrerade ut konstformen. Under 1800-talets senare hälft sjönk barnadödlighet drastiskt medan döden successivt institutionaliserades och separerades från våra liv. Idag är den nästan frånvarande.
Ett fryst ögonblick
Människan behöver likväl en ritual för att bearbeta sorg. Dagens fascination för fotografier är kanske ett sätt att strukturera förlusten. Fotografiet skapar död när den vill bevara liv. På samma sätt som hos sin föregångare, silhuetten, är ljuset här en medskapare. Fotografiet är ett bevis för, på samma sätt som silhuetten, att de avbildade fanns vid liv på den plats, i just det ögonblicket då bilden skapades, men vid betraktandet finns de inte längre.
//Emilia Ström, amanuens vid arkiv och bibliotek, Nationalmuseum