I ett forskningsprojekt som är knutet till Nationalmuseum har konsthistorikern Anna Bortolozzi undersökt arkitekturritningarna i den så kallade Cronstedtsamlingen. En av hennes upptäckter är att samlingen har ägts av den tidiga barockens viktigaste romerska arkitekt, Carlo Maderno. Här berättar hon om projektet.
Ett forskningsprojekt som påbörjades för tolv år sedan är nu klart. Anna Bortolozzi, docent i konstvetenskap vid Stockholms universitet, har undersökt den italienska samling av arkitekturritningar som Carl Johan Cronstedt (1709–1777) ägde och som donerades till museet av Erik Langenskiöld 1941. Genom att behandla ritningarna som materiella objekt med information utöver det visuella, har hon förutom ett antal nyattributioner kommit fram till att samlingen ägts av den tidiga barockens viktigaste romerska arkitekt, Carlo Maderno (1556–1629). Samlingen presenteras i en nyligen utgiven resonerande katalog. Här nedanför bilderna berättar Anna Bortolozzi mer om forskningsprojektet och om vad hon kommit fram till.
Vad handlar din forskning om?
Jag har gått igenom en del av den samling av arkitekturritningar som Carl Johan Cronstedt köpte med sig till Sverige vid 1700-talets mitt och som donerades till Nationalmuseum 1941. Mer specifikt är det en del i samlingen som består av italienska arkitekturritningar. Det är både projektritningar, alltså skisser till byggnader och altaruppsatser i Rom, som ritats av stora barockarkitekter som exempelvis Carlo Maderno, och så är det avritade detaljer från befintliga byggnader i Rom som franska arkitekter tecknat av i studiesyfte. De senare har använts som arbetsmaterial av arkitekterna när de ritat nya byggnader.
Vad har du kommit fram till i just det här forskningsprojektet?
Genom att jämföra vattenstämplar i pappret har jag kunnat argumentera för att projektritningarna och de avtecknade detaljerna tillhört arkitekten Carlo Maderno. Han är mest känd för att ha gjort fasaden till Peterskyrkan i Rom och är det stora namnet i den tidiga barockens arkitektur, så det är häftigt att kunna visa att samlingen kommer från honom. Det har jag upptäckt därför att skisserna har blivit monterade på samma typ av papper som Maderno och de verkstäder han arbetade med använde för att göra sina projektritningar. De är monterade på ett sätt som gör att jag tror att de avtecknade detaljerna användes som en del i arkitektens process. De är alltså inte monterade på ett extra papper för att hängas upp på en vägg utan för att bli mer stabila i hanteringen. Det här är intressant av flera anledningar: dels förstår vi mer om arbetsprocessen för arkitekterna vid sekelskiftet 1600, dels förklarar det spretigheten i samlingen.
Hur kommer det sig att du blev intresserad av det här projektet?
Jag är ursprungligen från Italien och skrev min avhandling om en barockkyrka i Rom. Jag hade genom mina nätverk hört talas om Nationalmuseums samlingar av italienska arkitekturritningar. Då var det bara enstaka blad man tittat på och publicerat som en del av en enskild arkitekts gärning. När jag kom hit för drygt 15 år sedan, började jag att studera samlingen som en grupp, som en helhet. Eftersom italienska är mitt modersmål och romersk arkitekturhistoria min specialitet, var det naturligt för mig att gå vidare på djupet med samlingen. Utöver det man kallar proveniens, alltså samlingens historia, har jag också attribuerat ett stort antal av teckningarna. Det betyder att jag kopplat vilken konstnär eller arkitekt som gjort vilken teckning. Det är ett arbete som utöver den visuella kännedomen om en konstnärs stil också är beroende av att man kan läsa källmaterialet, alltså sådant som finns bevarat i arkiv, på originalspråket.
Hur bedrivs konsthistorisk forskning i Sverige?
Framför allt forskar konsthistoriker vid universiteten. Nationalmuseum har en egen forskningsavdelning som bedriver egen forskning. Hit kan man knyta sitt projekt när det handlar om museets samlingar, vilket det gjorde i mitt fall. Just det här projektet hade extern finansiering, det var alltså varken Universitetet eller Nationalmuseum som bekostade det utan ett antal stiftelser. Mycket konstvetenskaplig forskning är idag helt beroende av externa finansiärer.
Varför valde du att bli konsthistoriker?
Det stod mellan det och att bli arkitekt! Men att jag valde konsthistoria har att göra med att man som konsthistoriker också får med den humanistiska aspekten – historien, kontexten, det sociala. Då förstår man byggnaderna i ett sammanhang.