De äldsta delarna av Nationalmuseums samling kan spåras till Gustav Vasas innehav av tretton målningar på Gripsholm år 1529. Knappt två decennier senare hade samlingen sjudubblats, men var fortfarande blygsam med kontinentala mått.
Under 30-åriga kriget kunde de kungliga samlingarna växa på allvar. Vid Gustav II Adolfs brandskattning av München beslagtogs verk av bland andra Cranach d.ä., Refinger, Schöpfer och Altdorfer. Dessa verk av tyska mästare fördes till Stockholms slott och kunde då studeras av den unga drottning Kristina.
Drottning Kristinas beställningar hos utländska konstnärer, men framförallt det stora krigsbytet från kejsar Rudolf II:s konst- och skattkammare i Prag, tillfredsställde hennes växande konstintresse. Pragrovet bestod bland annat av 470 målningar, 170 skulpturer i marmor och 100 i brons, drygt 1 000 skattkammarföremål samt 33 000 mynt och medaljer. Detta utgjorde en av världens främsta samlingar av konst- och konsthantverk.
Det mesta lämnade dock Stockholm efter bara några år som en följd av drottning Kristinas abdikation. I dag finns cirka 30 målningar i Nationalmuseum och ett större antal bronser, av företrädesvis Adriaen de Vries.
Den som övertog Kristinas roll var Hedvig Eleonora, gift med Karl X Gustav. Hennes önskemål verkar ha spelat en stor roll i samband med de krigsbyten som togs i Danmark under kriget 1658-1659. Det gäller bland annat Neptunusfontänen på Frederiksborg och Fredrik II:s bordshimmel på Kronoborg. Drottningen beskyddade flera konstnärer såsom Ehrenstrahl och Millich.
Efter drottningens död 1715 blev det en av hennes förtrogna, arkitekten Nicoedemus Tessin d.y. och framförallt hans son Carl Gustaf Tessin, som dominerade scenen vad gäller kungligt och offentligt konstsamlande. Carl Gustaf Tessin tog över ansvaret för att fullborda Stockholms slott efter faderns död 1728. En av hans huvuduppgifter var inredningen, vilket även inbegrep lösöre i form av oljemålningar. Det första inköpet för allmänna medel var Leandro Bassanos Antonius och Kleopatras gästabud i maj 1739. En tid senare reste Tessin till Paris där han tjänstgjorde som svensk ambassadör. Förutom diplomatin ägnade han sig åt konstköp, till en början för statens räkning och senare åt sig själv. Han saknade dock ekonomi för detta och tvingades så småningom sälja sin samling till Fredrik I. Tessins samling av mästarteckningar hamnade hos Adolf Fredrik, far till Gustav III.
Med de tessinska samlingarna som bas fortsatte Gustav III att utvidga sin samling. Han förvärvade Apollo och de nio muserna av konstnären Giovanni Volpato i Rom och ett år senare större delen av konstnären Gian Battista Piranesis samling av antiker. Kungen hade en uttalad ambition att göra det planerade Haga slott till ett palats med omfattande konstsamlingar, en praktfull inramning till den furstliga miljön.
När kungen dog avstannade bygget vid Haga. Därmed skrinlades också planerna på att föra konstskatterna dit. Bara tre månader senare, den 28 juni 1792, instiftades Kongl. Museum till minnet av Gustav III. Året därpå beslutades att Kongl. Museum skulle få sina lokaler i Logårdsflygeln på Stockholms slott. När inredningsarbetet var klart följande år kunde museet öppna för allmänheten.
År 1815 köpte staten Johan Tobias Sergels alla skulpturer efter hans död.
Ny museibyggnad
Med tiden blev lokalerna för små och efter långa diskussioner började en ny byggnad uppföras. Gunnar Wennerberg, lektor i estetik och vän till Karl XV, fick ansvaret för urvalet till det nya museet. Enligt honom behövde en tredjedel av de drygt 1 400 målningarna ställas i förråd. Istället rekvirerade han över 100 målningar från Drottningholm och Gripsholm. Han lät även föra väggfast måleri från Stockholms slott till det nya museet. Uppenbarligen var detta sanktionerat av Karl XV själv. Kungen såg det säkert som en plikt att bygga upp det nya museet, nationens stolthet. Kungafamiljen stod även för många viktiga gåvor. 1865 kröntes detta med att Konstakademien deponerade Rembrandts monumentala Batavernas trohetsed på Nationalmuseum.
Trots brist på inköpsmedel lyckades man genomföra kompletterande förvärv för att avhjälpa de största bristerna inom det samtida svenska måleriet. 1845 inköptes Alexander Lauréus målning Italienska banditer; bortförande några kvinnor och 1856 den första historiemålningen, Carl Wahlboms Gustav II Adolfs död vid Lützen. 1872 testamenterades Karl XV en stor mängd svenskt och norskt måleri. Nationalmuseum var därmed i alla avseenden ett modernt museum.
Gunnar Wennerberg utarbetade också ett förslag till en samling gipsavgjutningar, som kunde visas i det nya museet. Efterträdaren Johan Peter Molin tog över ansvaret för att slutföra projektet som resulterade i en 398 nummer stark samling. Gipserna fick en hedersplats i övre trapphallen redan vid museets öppnande.
Gustaf Upmark blev 1880 chef för museet. Under hans tid förvärvades bland andra Rembrandts Aposteln Petrus. Tack vare Anders Zorns generositet gjorde den första impressionistmålningen entré i samlingen, Éduard Manets Päronskalaren. Samtidigt överlämnade donatorn Alexander Roslins porträtt av målaren Claude Joseph Vernet. Detta var början på en renässans för konstnären i hans forna hemland.
Vid sekelskiftet fortsatte inköpen av internationell konst i ringa skala med Gauguins Landskap från Arles som det mest framträdande exemplet. Museet förvärvade inte heller samtida svenskt måleri i någon större utsträckning, endast några verk av Nils Kreuger, Carl Larsson, Bruno Liljefors och Karl Nordström.
1911 grundades Föreningen Nationalmusei Vänner på initiativ av kronprins Gustaf Adolf och Torsten Laurin. Detta skedde för att säkra museets möjligheter att göra mer betydande förvärv och resultatet lät inte vänta på sig. De första åren överlämnades flera verk av Degas, Renoir, Sisley och Cézanne.
Epoken Richard Bergh
År 1915 fick museet en ny och visionär ledare, konstnären Richard Bergh. Det är tydligt att han i första hand hade fokus på målerisamlingen. Han ville i synnerhet ge utrymme åt sin egen generations måleri, som han såg som den naturliga slutpunkten i konsthistorien. Därför ville Bergh köpa in verk av internationella storheter, i första hand franska konstnärer, som han betraktade som föregångarna. Till dem räknade han Delacroix, Géricault och Corot. Bergh utnyttjade nedgången på konstmarknaden under första världskriget, då bland annat amerikanska köpare var avskurna från den europeiska kontinenten samtidigt som den svenska kronan var stark. Detta resulterade i flera betydande förvärv.
Modernismens stora genombrott 1930 satte tydliga spår inom museets konsthantverkssamling. Nationalmuseum fick ett betydande engångsanslag från staten som möjliggjorde flera viktiga inköp från utställningen. Den ansvarige, Åke Stavenow, var ovanligt förutseende. Han förvärvade både mer konventionella verk av Edward Hald som Himmelsgloben och framåtblickande föremål av Sylvia Stave och Björn Trägårdh. Det skulle för övrigt dröja mer än 80 år innan de två sistnämnda formgivarna åter kom i fokus. Från och med nu blev museets smakfostrande roll allt tydligare på konsthantverksområdet.
Drivande i arbetet med såväl om- och tillbyggnadsprojekt i museet på Blasieholmen som utvecklingen av slottssamlingarna var Carl Nordenfalk. Han hade en bakgrund som internationellt erkänd konsthistoriker och var hjärnan bakom stora utställningar som Rembrandt, 1956 och drottning Kristina, 1966. Genom hans ambitiösa utställningsprogram kunde flera betydande verk förvärvas, däribland de båda stora kompositionerna av Francisco Goya och Jean-Honoré Fragonards Fåfängt motstånd. Redan tidigare hade Nordenfalk lyckats köpa Antoine Watteaus viktiga Kärlekslektionen, resultatet av en nationalinsamling.
Nationalmuseum fortsatte under 1970-talet på den inslagna vägen när det gällde förvärv. Den nye överintendenten Bengt Dahlbäck var särskilt intresserad av skulptur och mästarteckningar. Han hade också turen att under sin tid som överintendent turen att få ta emot flera stora donationer. För första och kanske mest betydande var Grace och Philip Sandbloms gåva 1970. Den innehöll flera ikoniska verk som Eugène Delacroix Lejonjakten och Paul Cézannes Porträtt av Madame Cézanne.
Den andra stora gåvan sammanföll med Gustav VI Adolfs 90-årsdag 1972, då kungen hedrades genom en gåva av Frans Hals Kvinnoporträtt från Nationalmusei Vänner.
Sist, men inte minst, måste nämnas den De la Gardieska donationen i samband med greve Pontus De la Gardies död 1969. Gåvan innehåll både måleri och konsthantverk, men det som stack ut, bortsett från Hendrick Münnichhovens berömda Dubbelporträtt av Magnus Gabriel De la Gardie och Maria Euphrosyne, var en stor samling mästarteckningar på över 230 blad med verk av Rembrandt, Guilio Romano och Peter Paul Rubens.
Under Per Bjurströms tid som chef för museet expanderade museets samlingar utanför Stockholm genom förvärvet av ett helt herrgårdshem, Nynäs, sam delar av inredningen på bruksherrgården i Leufsta. Måleri- och skulpturavdelningens chef Görel Cavalli-Björkman drev en ambitiös inköpspolitik med fokus på äldre holländskt och flamländskt måleri. Ett mycket betydande blomsterstilleben av Jan Davidsz. de Heem kunde förvärvas med stöd av Nationalmusei Vänner. Lucas van Valckenborchs Dubbelporträtt av ett äldre par liksom David Teniers d.ä:s Landskap med flykten till Egypten är andra viktiga inköp. Dessutom lyckades Cavalli-Björkman förvärva en spektakulär rest av Pragrovet, Guiseppe Arcimboldos Kocken, en gåva av Nationalmusei Vänner.
År 2000 utökades verksamheten utanför Stockholm ytterligare genom Kooperativa Förbundets donation av Gustavsbergs samling på närmare 50 000 föremål. Den representerade det mest älskade i det svenska 1900-talets produktion av porslin. Möbleringen av Läckö slott ledde till omfattande inköp av möbler och inredningsföremål från barocken. Där skapades även en särskild skattkammare som bland annat kunde inrymma 50 silverpjäser från svensk stormaktstid, en donation av Sparbanksstiftelsen Lidköping.
En annan viktig åtgärd under den här tiden var beslutet att systematiskt börja samla på fotografiska porträtt inom Statens porträttsamling. Ett av de första var Irving Penns hedersporträtt av kollegan Lennart Nilsson 2004, en exklusiv gåva av den världsberömde amerikanske fotolegenden. Sedan dess har mer än 1 000 fotografiska porträtt förvärvats.
Nyförvärv inför återöppningen
Den stora renoveringen av Nationalmuseum 2013–2018 innebar att alla magasin och utställningssalar tömdes. Genomgången av de omfattande samlingarna ledde inte bara till nyupptäckter av verk som hamnat i skymundan utan pekade även på en rad luckor. De berodde inte bara på avsaknaden av medel utan speglade lika mycket den förhärskande smaken. Vissa konstepoker hade omhuldats medan andra uppfattats som mindre intressanta. Av samma skäl hade dessa uppfattningar påverkat förvärven och lett antingen till en under- eller överrepresentation.
Arbetet med den nya samlingspresentationen har i hög grad aktiverat inköpen och vidgat principerna för förvärv. Allt måste vara visningsbart. Verk som bär på en stark historia eller stärker ett sammanhang som redan finns i samlingen, är en avgjord fördel.
Museet har inte primärt sökt efter konstnärliga ”autografer”, där konstnärens berömmelse i sig varit nog och där verket fungerat autonomt eller oberoende av övriga i samlingen.
En förutsättning för att kunna genomföra mer betydande förvärv har varit flera större penninggåvor som Nationalmuseum mottagit. Detta har, i kombination med museets egna donationsmedel och en väl fungerande organisation, gett resultat. Det hela tog sin början i samband med Nationalmusei Vänners 100-årsjubileum 2011. Den gåva som då överlämnades till Nationalmuseum rimmade väl med den nya politiken, Caravaggiolärjungen Nicolas Régniers Sovande yngling, som väcks av en kvinna med eld. Målningen förvärvades mitt framför ögonen på ett annat stort internationellt museum. Som ett kvitto på målningens betydelse har den på kort tid ställts ut vid ett flertal tillfällen.
2012 kunde Nationalmuseum köpa in Jan Lievens Aposteln Paulus med starkt stöd av dåvarande överintendenten Berndt Arell. Det var enbart genom en mycket generös donation från Wirosfonden som detta blev möjligt. Denna fond har varit den dominerande givaren under åren närmast före museets återöppnande.
Nationalmuseum har genomfört särskilda förvärvskampanjer inom områden som på senare år kommit att omvärderas. Det gäller över lag det romantiska 1800-talsmåleriet, såväl nordiskt som franskt och tyskt. En annan omständighet som kan förvåna var att bildkonst från övriga nordiska länder länge hört till de mest försummade delarna av samlingen, om man bortser från norskt måleri från 1800-talets senare del. När arbetet började hade museet en samling av dansk guldålder som bara bestod av 40 verk. Den har nu tredubblats.
Ett område där kvinnors skapande länge var undanskymt är konsthantverk och design från 1900-talets förra hälft. Kanske berodde det även på smakfrågan som länge satte stopp för aktiva förvärv från jugendepoken och art déco-perioden. I dag är de unika föremålen från de stora världsutställningarna i Paris och New York eftertraktade och kan endast förvärvas till höga priser, om det alls är möjligt. Nationalmuseum har ändå lyckats göra viktiga inköp, som har justerat historiska misstag. Enskilt största bidragsgivaren har varit Barbro Oschers Pro Suecia Foundation, följt av Nationalmusei Vänner. Bortglömda konstnärskap har nu lyfts fram, vilket gäller både kvinnor och män.
I museets nya studiesamling kallad Skattkammaren visas ett generöst urval ur världens största samling av porträttminiatyrer. Den är ett resultat av två donationer: vice häradshövdingen Carl Fredrik Dahlgrens testamentariska gåva 1894 på mer än 4 400 samt konsul Hjalmar Wicanders åren 1920 och 1929 om totalt mer än 600 porträttminiatyrer. I olika omgångar donerade den senare tillsammans med sonen Carl August Wicander ett betydande kapital som nu är en särskild stiftelse för att berika, dokumentera och vårda beståndet av miniatyrer. Den har nu fått en mer framträdande plats tillsammans med närbesläktade föremål som smycket, dosor och fickur.
I den år 2018 nyöppnade museibyggnaden på Blasieholmen ges olika möjligheter för publiken att studera Nationalmuseums rika samlingar bildkonst, konsthantverk och design från 1500-talet till vår egen tid. Genom att ständigt förändra urvalet av föremål och variera utställningsformerna bjuder museet in publiken till nya möten med samlingarna, som är långt större än vad som ryms i byggnaden och i ett enda besök.
Artikeln är en förkortad version av artikeln ”Nationalmuseum – historia i samlingar” ur boken ”Konstskatter ur samlingarna”.