Nationalmuseum stora utställning hösten 2022 var ett samarbete med Louvren i Paris och handlade om Giorgio Vasaris legendariska samling teckningar av italienska konstnärer från 1300-talet till det sena 1500-talet. Är det säkert att alla teckningarna verkligen tillhört Vasari? Utställningen tog besökaren med på en vetenskaplig upptäcktsfärd som resulterat i en omvärdering av två betydande teckningssamlingar.
Som en av de mest framträdande kulturpersonligheterna i renässansens Italien var Giorgio Vasari känd som konstnär och arkitekt, men framför allt som författare till boken Berömda renässanskonstnärers liv (1550) som räknas som själva grunden till den moderna konsthistorieskrivningen. Lika berömd var Vasaris stora samling teckningar av italienska konstnärer från 1300-talet till det sena 1500-talet – det var den första samlingen som var uppbyggd enligt historiska principer.
I utställningen visades runt 100 verk av italienska konstnärer såsom Sandro Botticelli, Rafael, Parmigianino och Sofonisba Anguissola,. Verk från Nationalmuseums och Louvrens världsledande teckningssamlingar kompletteras med ett större antal inlån från museer som British Museum och Victoria and Albert Museum.
I boken Berömda renässanskonstnärers liv berättar Vasari om hur han började samla redan i tidig ålder då han 1528 fick möjlighet att förvärva teckningar från den florentinske skulptören Lorenzo Ghibertis ateljé. Tanken på att sammanställa ett album med teckningar som, kunde fungera som ett visuellt komplement till biografierna i Berömda renässanskonstnärers liv uppkom inte förrän Vasari påbörjat arbetet med den reviderade upplaga av boken, som utgavs i Florens 1568.
Utmärkande för denna utgåva är Vasaris utförliga beskrivningar av teckningar i sin ägo, utförda av de konstnärer vars biografier han sammanställer i skrift. Teckningarna utgjorde ett studiematerial till boken och förvarades i album som författaren själv refererar till som il nostro Libro de’ disegni. Efter Vasaris bortgång 1574 överlämnar hans arvingar albumet som gåva till storhertigen av Toscana, Francesco I de’ Medici. Därefter försvinner Vasaris album ur sikte, innehållet skingras och återfinns idag i offentliga och privata samlingar runt om i världen.
Utställningen byggde på den senaste forskningen och de många nya samlingshistoriska frågor den väcker. Besökaren fick följa med på en vetenskaplig upptäcktsfärd som resulterat i en omvärdering av två betydande teckningssamlingar. Enligt traditionen var de teckningar som ingick i Vasaris samling utsmyckade med ett specifikt ornamentalt ramverk utfört med penna och pensel i bläck, ett kännetecken som använts för att identifiera enskilda blad. De senaste årtiondenas forskning har emellertid ifrågasatt tillskrivningen av det stora flertalet av dessa berömda monteringar till Vasari och pekat på drag som istället kan förknippas med en samtida florentinsk storsamlare, Niccolò Gaddi.
Ambitionen var att belysa en tid och en plats som var en vändpunkt i den europeiska konstens historia. Utställningen var förankrad i Nationalmuseums egna samlingar, som kompletterades med ett större antal betydande internationella inlån. Innan utställningen visades för den svenska publiken har den visats på Louvren i Paris. Tyngdpunkten låg på teckningar som kan knytas till Vasaris respektive Gaddis samlingar, men i Stockholm visades även två skulpturer som beskrivs i boken Berömda renässanskonstnärers liv.
Utställningens kuratorer: Carina Fryklund, Nationalmuseum, och Louis Frank, Louvren.