Begreppet Swedish Grace myntades av den brittiske arkitekturkritikern Philip Morton Shand när han, efter ett besök på Stockholmsutställningen 1930, konstaterade att svenskarna hade lämnat den nationella graciösa elegans som de hade omhuldat under 1920-talet.

1920-talets konstnärer hämtade inspiration från hela världen och en rad historiska epoker. Arkitekter, designer och konstnärer plockade former från antiken, det förhistoriska Egypten och Kina. Omvärlden lockade, men på den vite mannens villkor, och 1922 instiftade Sveriges riksdag ett rasbiologiskt institut.

Decenniet innebar stora förändringar, inte minst för kvinnorna. 1921 fick svenska kvinnor för första gången delta i demokratiska val. Borgarklassens döttrar började arbeta som kontorister eller butiksbiträden. De blev självförsörjande, klippte håret, klädde sig i korta kjolar och dansade jazz med en cigarett i handen och gick på Ernst Rolfs revyer. Den moderna kvinnan var född.

Paris var som en andra svensk huvudstad. Svenska baletten utvecklade den moderna dansen. Svenska konstnärer som Gösta Adrian-Nilsson, Otto G Carlsund, Siri Meyer och Vera Nilsson flyttade dit. 1925 blev den stora Parisutställningen ett internationellt genombrott för svensk design – sirligt graverat glas från Orrefors, i design av Edward Hald och Simon Gate hyllades liksom Anna Petrus gjutjärn för Näfveqvarn, Nils Fougstedts tennföremål för det nystartade företaget Svenskt Tenn och Carl Malmstens möbler i exklusiva träslag.

Nationalmuseums utställning gav en bred presentation av den visuella kulturen i 1920-talets Sverige. Vi visade konst, design, film och mode från en brytningstid som lade grunden till det moderna samhället.