Hilleströms bildvärld är som ett fönster mot det förflutna som blickar rakt in i 1700-talets liv och salonger. Här syns ett kortspelande sällskap hemma hos Elis Schröderheim – en av Gustav III:s förtrogna. Målningen visar ett tidstypiskt rum i Schröderheims hem på Nybrogatan i Stockholm. Året är 1782 och värden själv välkomnar just prinsessan Sofia Albertina som stiger in. Männen är klädda i Svenska dräkten, som Gustav III infört.

Karin och Carl Larssons hem i Dalarna ingick i lanseringen av ett nytt nationellt inredningsideal. De ratade industrialismens massproducerade varor och blandade äldre allmoge- och högreståndsmöbler med egendesignade textilier och stolar. Hemmet skapades av båda två, men i Carl Larssons verk försvinner Karin Larssons konstnärskap. Hon presenteras som hemmets vårdarinna, det ”evigt kvinnliga” enligt tidens norm.

Gunilla Fleming-Borgström var textilkonstnär, men som dotter till silversmeden Erik Fleming arbetade hon även i silver. Broschen Luffarschack har en humoristisk ton.

En fashionabel ung kvinna spelar kort med en officer i en elegant interiör, medan en annan man räcker henne en pipa. Scener med kortspelare och rökare i värdshus och bordeller där soldater umgås med kurtisaner hade en lång tradition i nederländsk konst. Den amorösa kontexten antyds genom kvinnans fotvärmare, ett bruksföremål men också symbol för den kärlekskranke som söker tillfredsställa en kvinna genom att underkasta sig hennes vilja.

Se även beskrivning i den engelska versionen
 

Carl Frederik Aagaard tillhörde en äldre generation, men följde känsligt med de nya trenderna på konstscenen. Lövskogar hade man målat i Danmark sedan flera decennier som exempel på dansk natur. Här har Aagaard koncentrerat sig på det ljusspel som uppstår när solstrålarna silas genom trädkronornas blad. Målningen visar en kägelbana, ett av den moderna världens söndagsnöjen.

Möbler av silver hör till 1600-talets mer egendomliga bidrag till möbelkonsten. Det är naturligtvis ett uttryck för barockmänniskans önskan att skapa fantastiska effekter och med undermeningen att betona ägarens rikedom. Modet skapades genom att Ludvig XIV av Frankrike möblerade hela den nya sviten av paradrum i Versailles med silvermöbler som fram till 1690 prydde Le grand appartement. Men det blev en kortvarig lyx, för det var lite för opraktiskt. Det dyrbara materialet lockade till nedsmältning av möblerna när kassan var tom. Redan 1689 började Ludvig XIV att plocka silvermöblerna och smälta ned dem för att få medel till sin krigföring. Samma sak hände i Sverige med de få möbler som fanns i kunglig ägo. Idag fins bara ett fåtal kvar som undgått nedsmältning. I Sverige är det främst silvertronen i Kungliga Slottet och så detta bord. Silverbordet är egentligen ett ganska anspråkslöst bord, om man får tro de ritningar och andra dokument som finns om versaillemöblerna. Bordet har bara tunna silverplåtar, som är klistrade på en stomme av trä medan möblerna i Versailles faktiskt var helgjutna i silver. Bordets form säger oss att det är senbarock och att det bör vara gjort i slutet av 1600-talet eller precis omkring 1700. Ovanpå skivan finns en graverad framställning av kejsar Leopold I:s triumf, när han visar sig som kejsare och färdas i en antik triumfvagn, där hästarna är dragna av små puttiänglar via band.
Under skivan ligger en annan skiva med ett brädspel i silver och sköldpadd. Det spelet liknar dagens backgammon. Vänder man på den i sin tur och lägger den omvänt så får man ett schackbord, också det i silver och och sköldpadd. Bordet är något pompöst, lite märkvärdigt med sitt delvis förgyllda silver och den starka kontrasten mellan silvrets blänkande kyla och den varma röda tonen i sköldpaddsskalen. Utförandet med de tunna silverbeläggningarna är helt i barockens anda. Det är en tid när man tyckte att det var bättre att skenet lyste ordentligt än att verkligheten framträdde.
Bordet är stämplat med en mästarstämpel från Augsburg och mästaren är Filip Heinrich Jaeger. Han dog 1741. Bordet är en deposition från Kungliga Slottet i Stockholm.

Uppväxten i S:t Petersburg formade Idestam-Blomberg i den rysk avantgardismens konstskolor som var öppna för alla kön, stilar och teorier. Hon studerade vidare i Stockholm, och för skulptören Antoine Bourdelle i Paris. Hon såg konst som gränsöverskridanden. Hon var skulptör, inredare, textilkonstnär, keramiker med mera. Schackspelet, visat i Paris 1925, har en tsarlik kung, en gravid dam, vilda hästar och ryska bönder med nedböjda huvuden.

Christopher Schneidler anses vara den bästa svenska bokbindaren genom tiderna. Schneidler var ättling till en invandrad tysk bokbindarfamilj och erhöll sin mästarvärdighet 1746. Han var hovbokbindare åt drottning Lovisa Ulrika. Schackspelet har drottningens monogram och texten ”SWARTSJÖ NO 2”. Det har en förgylld bård a la grecque och i hörnen Tre Kronor. Spelplanen har röda och vita rutor. Ask av björk för schackpjäserna av ben medföljer. Röda och vita rutor har även schackspelet som drottningens hovtjänare Gustav Badin (mohr) håller i på ett porträtt i museets samlingar (NMGrh 1455).

En komisk scen spelas upp för betraktaren. Soldaten har slumrat till under kortspelet och en prostituerad gör sig redo att spela honom ett spratt. Han kommer att bränna sig på den tända rullen av tobakspapper som kvinnan håller under hans näsa, en symbolhandling med erotisk laddning. Med en gest som uppmanar till tystnad, bjuder oss kvinnan att delta i skämtet. Soldater framställdes ofta i tvivelaktiga situationer som skulle antyda dåraktighet.

Den 4 juli 1775 målade Gustaf Lundberg ett porträtt av Couschi, född på Saint Croix i danska Västindien. Som barn togs han från sin familj och fördes till det svenska hovet. I porträttet bär Couschi en ”indiansk” maskeraddräkt. Han har just vunnit ett schackparti och håller triumferande upp en vit springare. I en påskrift betonade konstnären att trots sin ålder om 80 år, hade han varken behövt använda glasögon eller stödja handen med målarkäpp.