Rom och Italien

Omkring 1600 utvecklade Michelangelo Merisi da Caravaggio i Rom ett verklighetsnära måleri med suggestiva kontraster mellan ljus och mörker. Dramatik och känsla kännetecknar målningarna av helgonens liv och Bibelns berättelser. Stilen, caravaggismen, spred sig i allt vidare cirklar, från Neapel och Florens till Frankrike och Nederländerna.

Under hela århundradet sökte sig konstnärer från resten av Italien och Europa till Rom. Stilideal bröts mot varandra. En klassicism byggd på studier av antikens konst blomstrade jämsides med ett illusionistiskt och lättfattligt religiöst måleri.

Republiken Förenade Nederländerna

Efter ett långt krig under slutet av 1500-talet frigjorde sig norra delen av Nederländerna från Spanien. Den nya republiken, där Holland var den största provinsen, blev en ekonomisk världsmakt med stor internationell handel.

I städerna fanns en rik medelklass som köpte konst. Konstnärerna försåg marknaden, som snart växte utanför landets gränser, med scener ur vardagslivet, landskap, porträtt och stilleben med blommor och föremål.

Religionen i republiken var kalvinistisk eller reformert, alltså protestantisk. Religiösa motiv var ovanliga i kyrkorna men förekom i andra miljöer.

Rembrandt Harmensz. van Rijn (1606–1669)

Rembrandts måleri präglas av ständig lust att experimentera med olika tekniker, sällsynt skicklighet i framställningen av ljuseffekter för symbolisk verkan och strävan att förmedla människors innersta känslor och drivkrafter.

Med början på 1650-talet skapade han några av sina djärvaste målningar. I en tid då klassicismens skönhetsideal var högsta mode tänjde han på gränserna för vad som ansågs vackert och passande att skildra och målade i tjocka lager av oljefärg med pensel och palettkniv. Dramatiska händelser och känslouttryck ersattes av stilla scener där huvudfiguren reflekterar över sitt öde.

Rembrandt var 24 år när han utförde detta självporträtt. Det är målat på kopparplåt, det material han utförde sina etsningar på. Ovanligt nog har konstnären använt sig av en grundering i blyvitt täckt med bladguld, troligen för att ge större lyster åt färgerna. Självporträttet är målat med små fina penseldrag, vilket är typiskt för Rembrandts tidiga verk då han ännu var starkt influerad av de så kallade finmålarna i hemstaden Leiden.

Fajans från Delft

Från omkring 1640 blev staden Delft i Nederländerna centrum för tillverkning av glaserat lergods – fajans. Delftfajanserna imiterade det importerade kinesiska och japanska porslinets former och dekor. Blå dekor var vanligast. Fajans är mjukare än porslin och kan inte göras lika tunt. Där föremålen är naggade kan man se det bruna lergodset under den vita tennglasyren. Väggkakel producerades i stora mängder.

Barocken i Flandern

Flandern, i dagens Belgien, var en av Europas rikaste regioner, med Antwerpen som finansiellt och konstnärligt centrum. Flera målare därifrån gjorde internationell karriär och drev ateljéer med elever och assistenter. Ibland samarbetade specialister på olika motiv i ett och samma verk.

Eftersom området där Flandern låg hörde till det spansk-österrikiska imperiet fanns täta kontakter med utländska hov, och flamländsk konst gick ofta på export, också till Sverige. Den officiella religionen var katolicismen, och helgon och Mariabilder är vanliga motiv, till skillnad från i det holländska måleriet.

Blomstermålaren och jesuiten Daniel Seghers samarbetade med andra konstnärer. Här är det Erasmus Quellinus d.y. som först har målat stenreliefen med en byst av Jungfru Maria. Sedan lade Seghers till blomsterkransen. Quellinus lämnade vissa partier obemålade, men ibland är blommorna tillagda ovanpå kartuschen, exempelvis hyacinterna i övre delen av bilden. Många av blommorna är Mariasymboler, som rosor, citrus, aklejor, iris och nejlikor.

Frankrike

Frankrike var under 1600-talet en politisk stormakt. Målare och skulptörer drogs till Paris, där ett dynamiskt konstliv växte fram. Många kom från gränstrakterna mot Nederländerna.

Franska konstnärer sökte sig till Rom för att studera arvet från antiken, men också för att lära känna det senaste inom den samtida konsten, som Caravaggios ljusdunkelmåleri. Två fransmän som blev bofasta i Rom fick stor betydelse internationellt: Nicolas Poussins antikinspirerade stil imiterades och hyllades i hemlandet, och i stämningsfyllda landskapsmålningar visade Claude Lorrain på nya skönhetsvärden i naturen.

Den svartklädda kvinnan är Frankrikes änkedrottning Anna. Hon avbildas här med sina barn. När hennes gemål Ludvig XIII dog 1643 blev hon Frankrikes regent och förmyndare för sin äldste son Ludvig XIV. Den unge kungen, som var ungefär åtta år när porträttet målades, står längst till vänster. Brodern Filip är två år yngre och bär ännu kolt, ett klänningsliknande småbarnsplagg. Anna skickade porträttet som gåva till drottning Kristina av Sverige 1646.

Samlarens kabinett

I privatpalatsen i Antwerpen inrättades på 1600-talet rum för studier efter italiensk modell, med samlingar av konst, böcker, musikinstrument och vetenskaplig utrustning som visades för utvalda besökare.

Bronsstatyetter och stenskulpturer speglade intresset för antiken i lärda humanistiska kretsar. Dyrbara kabinettskåp innehöll konst och kuriosa – kaméer, mynt och medaljer, miniatyrer och teckningar.

Målningar med allegoriska, mytologiska och bibliska teman och småskaliga figurer var populära. Stilleben med blommor och frukter kunde avnjutas under vintern då naturens egen prakt förgått.

Praktfulla kabinettskåp (flamländska: ’cantoor’) med många små lådor och fack utvecklades under 1600-talet till en prestigemöbel för förvaring av dokument och konstföremål. Antwerpen var ett centrum för tillverkningen, som krävde samarbete mellan hantverkare med olika specialiteter. Dörrar och lådfronter dekorerades ofta med målningar, här med bibliska teman.

Världen som underverk

Med europeisk handel, kolonisation och missionsverksamhet ökade också nyfikenheten på outforskade delar av världen. Material från fjärran länder, som strutsägg, kokosnötter och nautilussnäckor, fick silverinfattningar och blev till pokaler och skålar. Man beundrade och lät kopiera kinesiskt porslin. Konsten att snida och svarva elfenben utövades också av amatörer, som fritidssysselsättning. Urverk och mätinstrument uppskattades både för tekniken och skönheten.

Värdefulla konstobjekt och märkliga naturföremål – och sådant som hörde hemma i båda kategorierna – förvarades i en gemensam samling.

På 1600-talet anlände en mängd exotiska material från fjärran kontinenter till Europa. I Augsburg och Nürnberg var man skickliga på att i föremål av silver komponera in delar från naturen - ett strutsägg, en kokosnöt eller skalet av en nautilusbläckfisk. Begäret efter exotiska material uttrycker en förundran över Guds skapelse och en vilja att ordna och kontrollera världen. För den enskilde samlaren handlade det också om social status. Många av dessa nya material var förknippade med magiska egenskaper, som kunde skydda eller bota.

Privat andakt

Med början på 1300-talet speglar den religiösa konsten i Västeuropa utvecklingen av bönen mot mer individuell andakt. Nyckeln till tidens andlighet är empati – de troende uppmanades att leva sig in i de känslor Maria, Jesus och helgonen upplevde vid viktiga händelser i sina liv.

Personer ur aristokratin och borgerskapet läste dagligen en samling böner. Därför producerades rikt illustrerade tideböcker. Betoningen av känslosamhet resulterade i kontemplativa andaktsbilder med nya motiv. Bilden av Maria förändrades från himladrottning till öm mor, Jesu korsfästelse från triumf till lidande.

Medeltidens kvinnoideal och dygder såsom ödmjukhet återspeglas i bilden av Maria ammande sin nyfödde son, ett motiv från den bysantinska konsten. Intresset för naturen förenas med traditionell kristen symbolik – Jesusbarnets äpple syftar på den förbjudna frukten från kunskapens träd, den inhägnade trädgården symboliserar såväl Marias jungfruliga renhet som det förlorade Paradiset som Guds son återvunnit genom sitt människoblivande.

Ikonen – den besjälade bilden

Bilder på heliga personer – Jesus, Maria och helgon – kallas i den kristna ortodoxa kyrkan ikoner. De är ett fönster mot det gudomliga. Man kan säga att ikonen, och därmed Gud, ser på människan. Ikoner kan vördas (inte tillbes) och vördnaden faller tillbaka på urbilden.

Ikoner målades ofta på trä men förekommer i olika storlekar och material. Målaren skapar inte en unik bild utan använder sig av bestämda typer, var och en med sin historia och symbolik. Även färgerna är bestämda – rött är den gudomliga färgen och blått oftast den mänskliga; orange står för evigheten och guld för det gudomliga.

Ikonostas

I ortodoxa kyrkor hänger ikonerna på en bildvägg, kallad ikonostas. Den avskiljer altardelen från församlingen och fyller en funktion i gudstjänsten. I mitten Herrens port som leder till altaret och öppnas under nattvardsfirandet.

Bildprogrammet följer ett bestämt schema och ska läsas horisontellt men även vertikalt, från Treenigheten överst till Marie bebådelse i Herrens port. De tolv större kyrkohögtiderna illustreras genom en serie ikoner med händelser ur Jesu och Guds moders liv. Det centrala temat är Jesu uppståndelse som firas vid påsken.

Fursteskänken

Stora och tunga föremål av silver hade särskild status. Eftersom metallen hade ett eget, mätbart värde var de uppskattade som gåvor, bland annat inom diplomatin. Vid festliga tillfällen ställdes silvret upp på en skådeskänk, en hylla i flera nivåer. Även om de gick att använda var föremålen främst tänkta att beundras. Till prakten bidrog att de oftast var helt eller delvis förgyllda.

Denna ovanligt stora och rikt dekorerade kanna saknar praktisk funktion. Locket har inte ens gångjärn. Långt driven lyxkonsumtion blev under 1600-talet normen bland samhällets elit. Kannor som den här uppvisades som bevis på ägarens makt och rikedom. Formen motsvarar tidens ideal med reliefer, förgyllning och gjutna delar, som skulpturen som bär kannan på sitt huvud.

Tyskt silver

De tyska städerna Nürnberg, Augsburg och Hamburg var ledande inom silvertillverkningen i Europa. Tyska smeder slog sig ned i Sverige, och svenska gesäller utbildade sig på kontinenten. Furstarna beställde ibland föremål direkt av guldsmederna men köpte också från konsthandlare. Några framträdande föremålstyper i 1600-talssilvret var höga pokaler på fot, stora fat med reliefdekor, svagt koniska bägare och dryckeskannor med lock och handtag.

Även om det går att fylla kannan med vatten eller vin var ryttarkannor i första hand bordsdekorationer. Denna, och flera liknande, tillverkades i David Schwestermüllers verkstad i Augsburg. Ryttarens huvud var utbytbart. På så sätt kunde köparen välja vem kannan skulle föreställa. Också hästens huvud går att lyfta av och kan användas som dryckesbägare.

Vardagsliv

Holländska 1600-talskonstnärer skildrade till synes alldagliga scener i staden och på landsbygden. Målningarna förmedlar ofta sedelärande budskap genom handlingar och platser med tydlig symbolik – en dåtida betraktare uppfattade exempelvis utan svårighet den erotiska undertexten i Begas musicerande par.

Bilderna speglar ett samhälle. Social status illustreras med beteenden, klädsel, ägodelar och miljöer som särskiljer klasserna i en oföränderlig samhällsordning. Bönders och tiggares stereotypt ohämmade beteenden väckte både munterhet och ogillande hos de välbärgade stadsbor som köpte målningarna.

Målningen av en flöjtspelande pojke försjunken i sitt musicerande präglas av en stark realism. Är detta en scen ur vardagslivet? En allegori över Hörseln, ett av de fem sinnena? Leysters flyhänta penselföring parad med pojkens ostadiga pose där han sitter lutad mot stolens trasiga ryggstöd bidrar till att ge intryck av en ögonblicksbild. Som den flyktigaste av alla konstarter förknippades musik med både lusta och förgänglighet.

I slott och palats

I barockens högreståndsbostäder disponerade varje förnäm person en svit med förmak, sängkammare och ett litet kabinett. Gäster med högst rang togs emot i sängkammaren, andra oftast i ett förmak. Flyttbara vävda tapeter gav rummen ett representativt utseende och skyddade mot drag.

Möblerna stod normalt längs väggarna. Ofta stod ett par gueridoner, ett slags piedestaler för ljusstakar, på båda sidor om ett konsolbord med en spegel ovanför. Stolar, lättare bord och gueridoner flyttades ut i rummet vid behov. Möbler av silver förekom i kungliga miljöer.

Gäster av hög rang togs emot i sängkammaren. Sängen 1600-talets främsta ceremonimöbel. Textilierna var ofta dyrbara och monterades över en enkel stomme av trä. I det här fallet, en fransk säng av högsta kvalitet från omkring 1680, är såväl de textila delarna som trästommen välbevarade. Broderierna i vitt och grönt siden är fästa, eller applicerade, på röd sammet. Sängen kom till Sverige med Nils Bielke, ambassadör 1679–1682 vid Ludvig XIV:s hov.

Fransk form omkring 1700

Skickliga konstnärer från Frankrike rekryterades för dekorationerna på Stockholms slott. Flera små vaxskulpturer som de utförde finns bevarade. De har samma funktion som en tecknad skiss. Här prövar konstnären sig fram i form och uttryck. Från den lilla skissen gjordes sedan en skulptur i stort format som i sin tur var tänkt som modell för ett utförande i ett mer beständigt material som brons.

Porträtt i Nordeuropa

Porträtt var den vanligaste typen av konstverk i norra Europa. De påminde inte bara om en persons utseende utan hade också andra funktioner. Vanligen var de offentliga manifestationer av modellens ställning i samhället. De kunde också vara diplomatiska gåvor eller led i äktenskapsförhandlingar.

Porträtt av kungliga personer spelade en särskild roll som samlande symboler för riket. 1600-talets porträtt spände över en skala med smickrande idealisering i ena änden och realism i den andra. Öppen eller dold symbolik prisade modellens härstamning, karaktär eller handlingar.

Françoise Leijoncrona har porträtterats av Michael Dahl, som var verksam i London. Hon är klädd i en enkel blå klänning och en vit underklänning med mjuka, vida ärmar och spelar luta i ett mörkt skogslandskap. Håret är löst uppsatt, som det engelska modet föreskrev. Modellen är känsligt porträtterad och tycks vara djupt koncentrerad på sitt musicerande, med halvslutna ögon.