Rokokon i Sverige

Hovintendenterna Carl Hårleman och Jean Eric Rehn var rokokons främsta företrädare i Sverige. Stilen slog rot genom franska konstnärer som var hitkallade av Hårleman för inredningsarbeten i Stockholms slott.

Andra betydande företrädare och inspiratörer var svenska konstnärer som verkat i Paris, som Johan Pasch, Gustaf Lundberg och Alexander Roslin.

Den inflytelserike överintendenten och ambassadören Carl Gustaf Tessins samlande av fransk konst hade också stor betydelse för stilens popularitet. I Sverige fick dock rokokon inte någon större spridning utanför hovet och aristokratins kretsar.

Roslin målade detta porträtt i Paris 1756 när arkitekten Jean Eric Rehn gjorde ett uppehåll där på väg hem från studier i Italien. Rehn betraktar oss tankfullt. Inget anger att detta är en konstnär. Hans mönstrade rock var ursprungligen den enda statusmarkören. Långt senare, 1774, fick konstnären komplettera målningen med Vasaorden. Då var Rehn fullt sysselsatt med att i arkitekturen omvandla den svenska rokokon till den gustavianska stilen.

Stora byggnadsprojekt

Stockholms slott, ritat av arkitekten Nicodemus Tessin d.y., påbörjades redan innan det gamla slottet Tre Kronor brann ned 1697. På grund av Karl XII:s kostsamma krigsföring stannade arbetet 1709. Under arkitekten Carl Hårlemans ledning fick det ny fart under 1720-talet.

Han hade tagit starkt intryck av rokokon i Paris och värvade franska konstnärer att dekorera de kungliga våningarna i den nya stilen. Bland svenska konstnärer, som engagerades i detta arbete, märks Johan Pasch d.ä. och Jean Eric Rehn.

De första som flyttade in i slottet var kungaparet Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika 1754.

Den luftiga dekoren till Gustav III:s våning som kronprins är kulmen av Hårlemans stil. Den utfördes efter en Parisresa 1744–1745 då han tagit del av en fullt utblommad fransk rokoko. Bland franska konstnärer som kallades att arbeta med utsmyckningen av Stockholms slott märks bland andra bildhuggaren Adrien Masreliez. Motivet i denna arbetsritning i skala 1:1 utgörs av en trofégrupp som är prickad längs med konturerna så att det av skulle kunna skulpteras av Masreliez direkt.

Offentligt samlande – Stockholms slott

När inredningsarbetena på Stockholms slott kommit så långt att det blev aktuellt med inköp av stafflimåleri, undersöktes först den svenska konstmarknaden våren 1739. Resultatet blev dock magert.

Carl Gustaf Tessin bestämde därför att man skulle vända sig till franska konstnärer. Han hade länge förhandlat med Jean-Baptiste Oudry. När han blev ambassadör i Paris hösten samma år förvärvade han elva av konstnärens målningar för statens räkning. Detta kritiserades hårt av hans politiska motståndare. Trots det fortsatte inköpen från Frankrike efter några år med verk av Boucher, Restout och Van Loo.

Carle Vanloo studerade för sin bror Jean-Baptiste Vanloo. Målningarna köptes till Stockholms slott och finns med i inventarielistan för 1745–1747 med titlarna Mälaren och Havet. Men de hade visats redan 1740 på Salongen i Paris och kallades då En flod och En najad. Andra namn som getts till kopior av verken är Le Rhône och Le Saône. Vanloo hade möjligen inspirerats till figurerna av Rubens svit med målningar av Maria de Medici i Louvren.

Fyra konstsamlare

Efter sitt misslyckade försök att köpa samtida franskt måleri till Stockholms slott övergick Carl Gustaf Tessin till att samla för eget bruk. Dessvärre saknade han ekonomiska resurser och tvingades därför snart att sälja sin målerisamling till Fredrik I. Kungen skänkte den i sin tur till kronprinsessan Lovisa Ulrika.

Den begåvade blivande drottningen delade sitt stora konstintresse med maken Adolf Fredrik. De gjorde tillsammans flera betydande förvärv av både äldre och samtida måleri. Sonen Gustav III delade denna passion och präglades också av sin guvernör Carl Gustaf Tessin.

Denna målning visar hur Venus, som förälskat sig i den sköne ynglingen Adonis, utan framgång försöker övertala honom att inte ge sig ut på jakt. Den svartsjuke guden Mars, som förvandlat sig till ett vildsvin, dödar sin rival Adonis. Målningen beställdes av Carl Gustaf Tessin i Paris 1729. Konstnären meddelade sin uppdragsgivare att han medvetet valt ett stående format, eftersom figurerna på detta sätt blev mer imponerande i ”den stora stilen”.

Porträtt

Porträtt var traditionellt den starkaste genren inom bildkonsten i Sverige. Länge dominerade den karolinska senbarockens kombination av realistisk och pompös framställning av modellerna. Färgerna fick en mättad karaktär genom dukens brunröda grund.

Inflytandet från fransk rokoko med dess psykologiska blick, lekfulla kostymeringar och pastellartade färgskala blev tydligare efter 1700-talets mitt. Carl Gustaf Tessin och konstnären Gustaf Lundberg spelade stor roll för att introducera franskt porträttmode. Samtidigt gjorde flera svenska porträttmålare framgångsrik internationell karriär.

Roslins porträtt av en ung vacker kvinna med mörka ögon och runt ansikte är en uppvisning i rokokons färgskala i blekt rosa och silvergrått, liksom den taktil penselskrift påminnande om pastellmåleri. Konstnären har virtuost fixerat glansdagrar och ljuspunkter i den laxfärgade klänningen besatt med silverspetsar. Modellens identitet har inte gått att fastställa. Någon baronessa med namnet de Neubourg-Cromière existerade inte i dåtidens Paris.

Interiörer: Rokoko

Rokokon kännetecknas av naturens organiska former, känsla av rörelse, lekfullhet och elegans. Stilen uppstod i Frankrike under 1720-talet.

Ordet rokoko kommer från franskans rocaille, klippformation. Rokokon dominerande europeiskt måleri, skulptur och konsthantverk kring 1700-talets mitt.

Dess innehåll och popularitet har kopplats till naturvetenskapliga framsteg i samtiden. Med framstegen växte även idén om en friare roll för människan i förhållande till religion och samhälle fram. Något som också kan sägas reflekteras i rokokons friare uttryck jämfört med striktare stilar som klassicism och barock.

Nils Dahlin var mästare i Stockholm 1761–1787. Han fick flera kungliga uppdrag och utförde möbler i så väl rokoko som nyklassicism. I denna typiska rokokosekretär är alla former buktande. Dekoren består av spaljémönstrad fanér av amarant och palisander. Byrån har ursprungligen tillhört Lovisa Ulrika. Dahlin utförde andra sekretärer med denna grundform, men med annorlunda dekor, exempelvis med kineserier i svart lack och guld.

Interiörer: Barn

Med vetenskapliga framsteg under 1700-talet följde en ökad framtidstro. Barnet som representant för den naturliga och oförstörda människan och därmed den formbara framtiden hamnade i blickfånget. Idéer utvecklades om betydelsen av god fostran för att skapa rättrådiga samhällsmedborgare.

Barnporträttet fick ett förändrat innehåll och präglades nu av en större psykologisk insikt om barnens särskilda ställning.

Liksom porträttkonsten i stort, visade konstnären även fortsättningsvis barnens samhällsställning genom attribut och miljö. Det underströk förstås vad som förväntades av dem i vuxenlivet.

Amorosi är känd för sina distinkta porträtt av leende barn. Oftast porträtterade han dem i små intima miljöer, men i det här fallet syns en kolonn i bakgrunden, så det rör sig sannolikt om en större mer formell sal. Detta, och flickans dyrbara smycken, visar att hon har högreståndsbakgrund. Den juvelprydda amuletten hon stolt håller fram kan möjligen också ha fungerat som talisman som skulle skydda mot sjukdomar och olycka.

Rokoko, från kungligt till husligt

Konstnärer som hade studerat i Paris och arbetade med inredningarna på Stockholms slott omkring 1700-talets mitt fick störst betydelse för att rokokon befästes i Sverige. I representationsvåningarna tillämpades stilen i större skala, men dess lätta, lekfulla drag var kanske ännu mer lämpad för mer intima och husliga miljöer, såväl på de kungliga slotten som i adeln och borgarklassens hem. Strävan efter hemtrevlighet kan också ha bidragit till rokokons mjuka, organiska former i t.ex. fast inredning och husgeråd.

Inspiration från naturen

Rokoko kommer från franskans rocaille – klippformation. Strikta dekorativa scheman luckrades upp av friare, lekfullt organiska inslag inspirerade av naturen. Upptäckter inom naturvetenskaperna väckte intresset för naturens rikedom och komplexitet. Botaniska och zoologiska bilder fick spridning genom graverade planschverk, i vissa fall illustrerade av framstående representanter för rokokon som målaren François Boucher. Allt från snäckor till fåglar, spindlar och sirliga bladverk kom att tas upp i rokokon.

Pastellmåleri under rokokon

Pastell kommer av franskans pastel, ”liten kula av mjöl”. Det syftar på metoden att framställa färgkritor av vit krita, vatten, färgpigment och gummi arabicum. Övriga tillsatser, som blyvitt, talk, fin vit lera och tvål, berodde på önskad färgnyans och kunde varieras i det oändliga.

Kritorna applicerades på ett grovt färgat papper fäst på en spännram eller pannå. Pastellen påfördes i olika skikt, som sedan jämnades ut med en stomp. Detta kunde bearbetas med till synes spontana streck eller i vått med gouache. Rosalba Carriera och Maurice Quentin La Tour var de mest kända pastellkonstnärerna.

Att arbeta med pastellkritor var en del av teckningskonsten och hade länge ingen självständig ställning som teknik utan sågs som en förlaga till grafiska blad. Det är i hög grad Joseph Viviens förtjänst att han utvecklade pastellmåleriet i sin egen rätt. Samtidigt härmade Vivien oljemåleriets karaktär genom tona ned den grafiska karaktären. Detta porträtt har troligen kvar sin originalram från 1700-talet.

Tidens form – i ständig förändring

I de mest påkostade interiörerna omkring år 1700 dominerade golv- och bordsur. Dessa tidmätare var dyrbara statusobjekt och fick därför en utstuderad konstnärlig form.

Under tidig rokoko eller régencen (1715–1730) blev bordsur som placerades på en konsol populära. Den vitemaljerade urtavlan fick här helt underordna sig gestaltningen av höljet i brännförgylld brons och ädelträ. Under 1740 och 1750-talen var dekor med blommor och kinesiska figurer i porslin högsta mode. En del bordsur fick snart karaktär av renodlad skulptur och antog formen av en elefant eller noshörning gjuten i brons.

Fêtes galantes och maskerad

Begreppet fêtes galantes kan översättas som ”fester med galanteri eller kärlekslek” och användes för att beskriva motiv som först målade av den franske konstnären Antonie Watteau i slutet av 1710-talet.

I fêtes galantes får stundens njutning stå i förgrunden. I paradisiska parklandskap sysselsätter sig unga personer – ofta maskerade, ibland som personer ur litteratur och historia – åt olika tidsfördriv: musik, dans och teater, ofta med inspelningar på kärlek och erotik. Fêtes galantes kan sägas vara typexempel på den lekfullhet och sinnlighet som kännetecknar rokokon.

Liksom i Gungan, ägnar sig personerna i motivet åt en lek som även kan tolkas romantiskt och erotiskt, typiskt för fêtes galantes. Blindbocksleken kan här syfta på nyckfull eller blind kärlek. Carl Gustaf Tessin köpte Gungan och Blindbock när han vistades i Paris 1728–1729. Till detta verk finns flera förstudier bevarade, exempelvis ett par huvudstudier i Nationalmuseum. De har också tillhört Tessin.

Maskerad i porträtt

Maskeraden som motiv i konsten förekom redan under barocken, men fick en mer lekfull karaktär under rokokon. Förklädda porträtt (portrait déguisé) eller historiserande porträtt (portrait historié) är besläktade. Antingen kunde man låta avbilda sig som en av Olympens gudar eller klä sig i historisk dräkt. Ofta spelade bildmässiga kvaliteter in för valet av förklädnad i porträttkonsten och behövde inte ha direkt koppling till en specifik maskerad.

Den draperade skönheten på Alexander Roslins porträtt är hans hustru Marie-Suzanne Giroust, som också var en framstående konstnär. Hon är klädd för maskerad, på bolognesiskt vis. Bildens dragningskraft bygger mycket på motsatspar som intim−oåtkomlig, förförisk−tillbakadragen. Damen med slöjan är en av Nationalmuseums mest kända målningar. Den ställdes ut i Paris 1769 och visades tillsammans med ett annat porträtt av Roslin, föreställande en kvinna i afrikansk dräkt.

Maskerad i porslin

Kina hade tillverkat porslin i över tusen år när europeiska fabriker på 1700-talet lärde sig framställa materialet. Figuriner, små porslinsskulpturer, krävde särskilt stor teknisk och konstnärlig skicklighet. En skulptör gjorde först en modell. Utifrån den skapades gjutformar till de olika kroppsdelarna. Dessa göts, fogades samman och brändes. Till sist målades figuren, glaserades och brändes än en gång. I slutet av 1700-talet blev omålade, vita figuriner populära.

Figuriner är så livfullt utförda att de tycks röra sig, berätta historier och visa känslor. De kan skildra gestalter och teman i tidens litteratur och teater. De kan även beskriva yrken eller människor från olika delar av världen. Kända målningar eller grafiska blad användes som förlagor. Figurinerna visades i hyllor och på konsoler. Vid middagar kunde de dukas fram som bordet för att skapa stämning och hjälpa gästerna hitta intressanta samtalsämnen.

Boudoiren

Under rokokon introduceras en möbel specifikt för boudoiren: poudreusen. Den innehöll oftast en uppfällbar spegel samt en mängd fack och lådor för personliga tillhörigheter.

Här sminkade man sig och fick håret coifferat (friserat). Toalettserviser i silver eller porslin innehöll bland annat dosor och burkar som kunde användas för förvaring av smink, puder och muscher.

Européer i Kina och kineser i Europa

Den jesuitiska missionen hade, vid sidan om handeln, tidigt etablerat sig i Kina. Det var främst missionärernas tryckta beskrivningar som spred kunskap om det fjärran landet.

Men Kina var ännu under 1700-talet ett slutet rike, dit främmande resenärer bara hade begränsat tillträde, i första hand till Kanton och Macao. Och få kineser besökte omvärlden. De som kom till Europa hade främst anknytning till de ostindiska kompanierna.

Huvudpersonen på grupporträttet är Choi Afock, den förste kines som besökte Sverige. Kvinnan, som närgånget studerar hans hårpiska, är Aurora Taube. Mannen, som i hemlighet betraktar den intima scenen, är målningens beställare Olof Lindahl. Han var handelsman i Svenska Ostindiska Companiet och hade sommaren 1786 anlänt med Afock till Göteborg. Kinesen var tolk i kompaniets kontor i Kanton och talade en mycket egenartad svenska.

Kineserier

Te var den stora importvaran från Kina och med tedrickandet kom porslinet. Under tjugo år, från 1766, importerades åtta miljoner porslinskoppar till Sverige.

Här och i övriga Europa påverkade den kinesiska kulturen både inrednings- och trädgårdskonsten. Det kallas kineserier.

Importen väckte samtidigt frågan om en inhemsk tillverkning, bland annat i Sverige. Porslin började tillverkas vid Marieberg 1758 och siden ungefär samtidigt.

Denna praktpjäs med en sittande man, som bär upp två ljuspipor, är ett exempel på svensk lyxproduktion från mitten av 1700-talet. Upplagan var säkert inte stor. Ljusstaken finns dock bevarad både målad och vitglaserad. Den närmaste förebilden var troligen tysk, antingen hämtad från den bajerska porslinsmanufakturen i Nymphenburg eller den sachsiska i Meissen.

Kineserier som kungliga gåvor

Sedan man började tillverka porslin i Europa vid Meissen 1709 var kinesiska former och mönster den viktigaste inspirationskällan, ofta i kombination med japanska förebilder.

Kinesiserande porslin från Meissen hörde till den mest exklusiva formen av kungliga gåvor under förra hälften av 1700-talet. Även senare, när det sachsiska porslinet fick konkurrens av bl.a. det franska från Sèvres, förekom kinesiska motiv flitigt på kungliga gåvor.

I maj 1734 skickades en större gåva från Sachsen till Stockholm avsedd för det svenska kungaparet. Den bestod av vasgarnityr, toalettuppsats, reseservis, te- och chokladserviser med mera. Delarna var försedda med det stora svenska riksvapnet samt en målad och förgylld dekor i spröda arabeskmönster.